Nr 1

Tillbaka

Vet inte hur jag ska börja det här inlägget men jag tror det är bra att skriva för mig själv och kanske för andra.

Det får först bli ett konkret inlägg om händelseförloppet, om jag minns rätt d.v.s.

Tisdag kväll 22/12 omkring halv 8 fick jag ett anfall. Satt i soffan här hemma vid tv:n och började må dåligt. Det började med lite illamående och blodsockerfallsaktigt så jag började titta runt efter något att stoppa i mig men snart kom även synrubbningar. Blicken hackade från vänster mot höger i etapper. Flera gånger om kändes det som men det var säkert hjärnan som upprepade sekvenserna. Samtidigt som jag blev lite orolig och försökte förmedla att jag inte mådde bra så tyckte jag ändå på något vis att det var intressant och blev inte direkt rädd. Jag kände mig trygg eftersom Per som pratade med sin mamma i telefon snart såg att jag inte mådde bra och lade på luren.

Jag tror att jag ramlade ihop i soffan först och sen åkte vidare ner på golvet. Kramper fick jag också och tuggade fradga. Detta enligt Per. Kanske kan han beskriva bättre själv om han vill. När jag började vakna till stod ett par ambulansmän över mig och satte säkert elektroder, kanyler och andra grejer på mig. Vad som fick mig att vakna vet jag inte. I alla fall kom jag ihåg att något hänt och var inte förvånad. Kusin Bengt stod i hallen och lovade att se till huset. Per följde med i ambulansen. Klarade väl tämligen snart i ambulansen av att tala om mitt personnummer och vilken månad det var. Årtal bad jag nog att få återkomma om, åren går ju så fort nu för tiden…. minns att vi passerade Preem-skylten i Glanshammar och att jag hade det ganska bra.

Inne på sjukhuset blev det förstås fler blodprov, blodtrycksmanschett med automatiskt tagning varje kvart, elektroder på bröstet samt pulsmätare i fingret. Ganska raskt blev det också röntgen av huvudet och eftersom det strax efter det blev ytterligare röntgen av huvudet med kontrastvätska borde jag ha förstått att de hittat något. Dessutom hade sköterskan stora akutväskan och syrgastuber(?) med på vägen till den röntgenomgången…lite orovarslande. Något är det i huvudet som inte ska vara där.

Kramperna märkte jag bara genom att jag hade knölar i vaderna som man brukar få efter kramp och att det känns som om axlarna ska åka ur led i vissa rörelser. Det gör skitont 🙂 men är förstås en baggis i det stora hela.

Så dags var klockan säkert bortåt tolv och jag blev inlagd på avdelning 96 och Per fick ta taxi hem. Det blev inte mycket sömn men någon kvart kanske. Fick prata med en läkare på förmiddagen och han berättade att de hittat något på vänster sida i huvudet som inte såg så aktivt ut men som troligen förklarade kramperna. Kanske borde jag ha sökt mer för tinitusen och att jag hör allt sämre på vänster öra? Har ju fått det kollat för ca 3 år sedan och har trott att det varit naturligt att det blivit värre. Tinitusen är ungefär samma som alltid men hörseln blir stadigt sämre och jag hade tänkt ta kontakt med audiologen efter jul. Samtidigt har jag ingen aning om det har något samband med det som hänt nu.

På eftermiddagen den 23:e gjordes en större röntgen från midjan och uppåt av lungor, bröst, skelett(?) och huvud igen antar jag för att se att det inte är något som spridits nerifrån och uppåt. Den röntgen har jag inte fått svar från ännu men hoppas det blir så snart som möjligt. Sen blev jag utskriven med epilepsimedicin för att förebygga fler anfall, kortisontabletter för tumören såg ändå aktiv ut tyckte någon av läkarna samt magsårstabletter för att magen ska klara kortisonet…

Barn och syskon hörde av sig på dagen vilket kändes mycket bra. Min närmaste bror hade ju sett blåljusen från ambulansen och jag tror att Bengt pratade med honom på kvällen den 22:a.

Den 23:e på kvällen kom barnen och vi åt gröt och skinkmacka, vi skulle ju fira julafton den 23:e. Den 24:e brukar de vara med pappa. Julklappsutdelning blev det också och bl.a. en mjuk grå morgonrock passade perfekt för läget. Sen somnade jag ganska snart i soffan. Sömnen natten innan var ju nästan obefintlig.

Detta är ungefär allt vi vet nu, ja förutom att jag i bästa fall bara behöver hålla upp med bilkörning i 6 månader… ni kan vara någorlunda trygga där ute.