Nr 8

Tillbaka

Väntar och bävar.

Inom någon vecka borde jag få en kallelse till Uppsala. Då vet jag när operation av tumören ska göras. Det innebär ca 5 dagar i Uppsala och sen några dagar i Örebro och väntan på besked om vilken sorts tumör det är. Ond eller god? Hur jag ska klara av dessa dagar? Ska jag hoppas på att ha ont efter operationen så att jag inte bryr mig om så mycket  annat?

Det är lite som att vänta på förlossning (har nästan packat en övernattningsväska också). Man vet att det kommer att göra ont, man är orolig för om allt är som det ska och man vet att livet förändras och att man inte är riktigt samma person efteråt. Apropå ont så fick jag morfin efter kejsarsnittet när Oskar och Erik föddes och av det grinade jag konstant och sen fick jag en fruktansvärd klåda när det gick ur kroppen. Finns det annat smärtstillande?

Borde jag ha frågat mer ingående om var tumören sitter, hur stor den är och vilka förmågor som kan påverkas av tumören/operationen? Tyckte första läkaren sa någon centimeter stor och det låter ju inte så farligt. Brukar det inte sägas att hjärnans kapacitet används till typ 5 procent i bästa fall? Finns en del att ta av.

I bästa fall är det en godartad tumör och jag kommer ut på andra sidan med enda skillnaden att jag är ännu mer tacksam över livet och att jag föredrar rött vin istället för vitt. Det är enda personlighetsförändringen jag märkt efter anfallet. Å andra sidan har jag bara druckit en sorts rött vin och en sorts vitt vin sen dess…

Annars jobbar jag på att bli frisk från förkylningen och med övningarna från sjukgymnasten för att stabilisera axlarna. Klarat drygt ett dygn utan ‘ur led’-incident. Känns bra men det gäller att tänka sig för. Det är de där gamla invanda rörelserna som är mest förrädiska.